V. FÖRAKTA FIENDEN STRATEGISKT, TAG HONOM PÅ ALLVAR TAKTISKT

EN ANALYS AV HISTORIA

På senaste tiden har vissa personer, som kallar sig marxist-leninister, ånyo högljutt vänt sig emot de kinesiska kommunisternas tes att imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar. Ena ögonblicket säger de att detta innebär en "undervärdering av imperialismen" och "demobiliserar massorna", och i nästa ögonblick säger de att detta är att "förringa socialismens styrka". I ena ögonblicket kallar de det en "pseudorevolutionär" inställning och i nästa ögonblick en tes, som grundar sig på "fruktan". Dessa personer försöker nu att överrösta och överglänsa varandra, varvid de som sist anslutit sig strävar att komma bland de främsta och ge bevis för att de inte blivit efter. Deras argument är fulla av motsägelser och praktiskt taget meningslösa - och allt sammans i syfte att komma åt vår nyssnämnda tes. Men alla deras argument lider av en olycklig svaghet - de vågar aldrig allvarligt beröra Lenins vetenskapliga slutsats, att imperialismen är parasitisk, ruttnande och döende kapitalism.

Kamrat Togliatti inledde denna attack vid IKP:s X. kongress. Han sade: "Det är fel att säga att imperialismen rätt och slätt är en papperstiger som kan kastas överända med bara en axelknuff". (Togliattis rapport vid IKP:s X. kongress.) Han har också sagt: "Om de är papperstigrar, varför så mycket arbete och så många strider för att bekämpa dem?" (Togliatti: "Låt oss föra diskussionen tillbaka inom dess gränser".) Om kamrat Togliatti vore en skolpojke, som under sin språklektion svarade på en fråga rörande ett ords betydelse, skulle hans svar, att en papperstiger är en tiger gjord av säkert bli med beröm godkänt. Men när det gäller att undersöka en teoretisk fråga, kommer man inte långt med snusförnuftighet. Kamrat Togliatti gör anspråk på "att ha givit ett positivt bidrag till fördjupning och utveckling av marxismen-leninismen, arbetarklassens revolutionära lära" (Aa.), och likväl svarar han på en allvarlig teoretisk fråga som en skolpojke. Kan man tänka sig något mera löjeväckande?

Kamrat Mao Tse-tungs tes, att imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar, har alltid varit kristallklar. Detta är vad han sagt:

Under en lång period utformade vi för kampen mot fienden uppfattningen att vi strategiskt borde förakta alla våra fiender, men att vi taktiskt borde ta dem allesammans på allvar. Detta betyder också att vi, vad det hela beträffar, bör förakta fienderna, men att vi, vad beträffar varenda konkret fråga, måste ta dem på allvar. Om vi inte föraktar fienderna vad det hela beträffar, kommer vi att göra oss skyldiga till opportunism. Marx och Engels var bara två människor. Ändå förklarade de i ett så tidigt skede att kapitalismen skulle komma att störtas över hela världen. Men när vi behandlar konkreta problem och bestämda fiender, kommer vi att begå felet att driva äventyrspolitik, om vi inte tar dem på allvar. (Mao Tse-tungs tal vid 1957 års möte i Moskva med de kommunistiska partiernas och arbetarpartiernas representanter.)

Inga är så döva som de, som inte ville höra sanningen. Vem har någonsin sagt att imperialismen kan vältas över ända med en axelknuff? Vem har någonsin sagt att det inte är nödvändigt att göra sig möda eller att föra kamp för att störta imperialismen?

Låt oss här citera ett annat avsnitt från kamrat Mao Tsetung.

Eftersom det inte finns ett enda ting i världen som inte har en dubbel natur (detta är lagen om motsatsernas enhet), så har också imperialismen och alla reaktionärer en dubbel natur - de är på en och samma gång verkliga tigrar och papperstigrar. I det förflutna, innan de erövrade statsmakten och någon tid därefter, var slavägarnas klass, feodalherrarnas klass och bourgeoisien livskraftiga, revolutionära och progressiva; de var verkliga tigrar. Men därför att deras motparter - slavklassen, bondeklassen och proletariatet - med tiden steg för steg blev starkare, bekämpade dem och blev allt mera överväldigande, förvandlades dessa härskande klasser till sina egna motsatser, förvandlades till reaktionärer, förvandlades till efterblivna människor, förvandlades till papperstigrar. Och slutligen blev de störtade eller kommer de att störtas av folket. De reaktionära, efterblivna, ruttnande klasserna behöll sin dubbelnatur även i den sista striden på liv och död mot folket. A ena sidan var de riktiga tigrar; de åt människor, åt miljontals och tiotals miljoner människor. I kampen för sin sak genomgick folket en period av svårigheter och umbäranden, och dess väg uppvisade många krökar och bukter. Det tog det kinesiska folket över etthundra år att krossa imperialismens, feodalismens och byråkratkapitalismens välde i Kina och kostade det tiotals miljoner människoliv innan det segrade år 1949. Och se! Var inte dessa fiender levande tigrar, järntigrar, riktiga tigrar? Men till slut förvandlades de till papperstigrar, döda tigrar, tigrar av jäst bönmassa. Dessa är historiska fakta. Har inte folk sett eller hört talas om dessa fakta? Det har faktiskt förekommit tusentals och tiotusentals av dem? Tusentals och tiotusentals. Följaktligen måste imperialisterna och alla reaktionärer, om man på lång sikt och ur strategisk synpunkt betraktar deras väsen, ses som vad de är - papperstigrar. På detta bör vi bygga vårt strategiska tänkande. A andra sidan är de också levande tigrar, järntigrar, verkliga tigrar, som kan äta människor. På detta bör vi bygga vårt taktiska tänkande. (Jmf Mao Tse Tung: "Samtal med den amerikanska korrespondenten Anna Louise Strong", Selected Works, Vol. IV, inledningsnoten på s. 98/99.)

Detta avsnitt visar dubbelnaturen hos de tre stora exploaterande klasserna icke endast under olika stadier av deras historiska utveckling utan också under deras sista kamp på liv och död med folket. Detta är alldeles tydligt en marxistisk-leninistisk analys av historien.

VATTENDELAREN MELLAN REVOLUTIONÄRER OCH REFORMISTER

Historien lär oss att alla revolutionärer - borgerliga revolutionärer naturligtvis medräknade - blir revolutionärer i främsta rummet därför, att de vågar förakta fienden, vågar kämpa och vågar gripa segern. De som fruktar fienden och inte vågar kämpa, inte vågar gripa efter segern, kan bara vara feglingar, kan bara vara reformister och kapitulanter; de kan förvisso aldrig bli revolutionärer.

Alla verkliga revolutionärer i historien har vågat att förakta reaktionärerna, att förakta den reaktionära härskande klassen, att förakta fienden, därför att de, under de rådande historiska förhållandena, som ställde folket inför en ny historisk uppgift, börjat bli medvetna om nödvändigheten att ersätta det gamla systemet med ett nytt. När det uppstår behov av förändring, blir förändringen oavvislig, och förr eller senare sker den, vare sig man tycker om det eller inte. Marx sade: "Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande". (K. Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin (förordet), Arbetarkultur 1943, s. 7.) Nödvändigheten av samhälleliga förändringar framkallar revolunär medvetenhet hos människor. Innan de historiska förhållandena gjort en förändring nödvändig, kan ingen, hur hårt han än bemödar sig, ställa revolutionen som en uppgift eller göra revolution. Men när de historiska förhållandena gjort en förändring nödvändig, framträder det revolutionärer och förkämpar för folket, som vågar gå till rätta med de reaktionära härskande klasserna och vågar betrakta dem som papperstigrar. Och i allt vad de gör höjer dessa revolutionärer alltid folkets kampanda och sticker hål på fiendens övermod. Detta är historisk nödvändighet, detta är den sociala revolutionens oundviklighet. När revolutionen kommer att bryta ut och om den efter sitt utbrott kommer att segra snabbt eller behöver lång tid för att segra eller kommer att möta många allvarliga svårigheter, bakslag och till och med misslyckanden innan den slutligen segrar, etc. - alla dessa frågor beror av olika specifika historiska faktorer. Men alla sanna revolutionärer kommer, även om de möter allvarliga svårigheter, bakslag och misslyckanden under revolutionens förlopp, likväl att våga förakta fienden och att stå fasta i sin övertygelse att revolutionen ska segra.

Efter den kinesiska revolutionens nederlag år 1927 befann sig det kinesiska folket och Kinas kommunistiska parti i mycket stora svårigheter. Vid denna tid utpekade kamrat Mao Tse-tung för oss, såsom en proletär revolutionär bör göra, revolutionens framtida utvecklingskurs och utsikterna till seger. Han förfäktade, att det skulle vara ensidigt och felaktigt att överdriva revolutionens objektiva styrka och förringa kontrarevolutionens styrka. Samtidigt framhöll han att det skulle vara ensidigt och felaktigt att överdriva kontrarevolutionens styrka och underskatta revolutionens potentiella styrka. Kamrat Mao Tse-tungs värdering bekräftades senare av den kinesiska revolutionens utveckling och seger. För närvarande är världsläget mycket gynnsamt för folken i alla länder. Det är underligt att vissa personer i denna gynnsamma situation ska koncentrera sina ansträngningar på att fullständigt omotiverat angripa tesen om att förakta fienden strategiskt, ska överdriva imperialismens styrka, uppmuntra imperialisterna och reaktionärerna och hjälpa imperialisterna att skrämma det revolutionära folket. I stället för att höja folkets kampanda och sticka hål på fiendens övermod, uppmuntrar de fiendens övermod och försöker slå ned folkets kampanda.

Lenin sade: "Vill ni ha en revolution? Då måste ni vara starka!" (Lenin: "Inga osanningar! Vår styrka ligger i att säga sanningen!" Collected Works, F. L. P. H. Moskva, 1962, vol. 9, s. 299.) Varför måste revolutionärer vara starka, varför är de med nödvändighet starka? Därför att revolutionärerna representerar de nya och växande krafterna i samhället, därför att de tror på folkets styrka och därför att deras förnämsta stöd är folkets väldiga styrka. Reaktionärerna är svaga, och det är oundvikligt, därför att de är skilda från folket; hur starka de än kan synas för ögonblicket, kan de inte undgå att till slut bli slagna. "För den dialektiska metoden är ej det framför allt viktigt, som i innevarande ögonblick synes varaktigt, men som redan börjar dö bort, utan det som uppstår och utvecklas, även om det i innevarande ögonblick synes ovaraktigt, ty obetvingligt är för den endast det som uppstår och utvecklas." (Stalin: "Den dialektiska och historiska materialismen", Leninismens Problem, s. 821.)

Varför använde Lenin, då han talade om imperialismen, gång på gång sådana bildliga uttryck som "en koloss på lerfötter" och ett "spöke". Det var, när allt kommer omkring, därför, att Lenin grundade sig på de objektiva lagarna för samhällsutvecklingen och trodde att de nya krafter som spirade upp i samhället slutligen skulle besegra de ruttnande samhällskrafterna och att folkets krafter slutligen skulle segra över de krafter som samlades emot dem. Och är det inte så?

Vi skulle vilja säga till dem som försöker rasera de kinesiska kommunisternas tes att imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar: Ni borde först rasera Lenins tes. Varför tillbakavisar ni inte direkt Lenins tes om att imperialismen är en "koloss på lerfötter" och ett "spöke"? Vad visar detta annat än er feghet inför sanningen?
För varje nyktert tänkande marxist-leninist är det bildspråk Lenin använder, då han talade om att imperialismen är en "'koloss på lerfötter" och ett "spöke", och det bildspråk de kinesiska kommunisterna använder, då de säger att imperialismen och alla reaktionärer är papperstigrar, ett giltigt bildspråk. Detta bildspråk grundar sig på den samhälleliga utvecklingens lagar och är avsett att klarlägga problemets väsen på ett lättbegripligt språk. Stora marxist-leninister och många vetenskapsmän och filosofer har flitigt använt bildspråk i sina förklaringar och ofta på ett mycket träffande och djuplodande sätt.

Medan vissa personer känner sig tvungna att låtsas acceptera de bildliga uttryck som Lenin använde för att beskriva imperialismens väsen, ställer de in sig på att bekämpa det bildliga uttryck som de kinesiska kommunisterna använder. Varför? Varför fortsätter de att hacka på det? Varför för de ett sådant oväsen om det just nu? Förutom att detta blottar deras ideologiska fattigdom, visar det naturligtvis att de har sitt eget särskilda syfte därmed.
Vad är det?

Sedan andra världskrigets slut har det socialistiska lägret växt sig mycket starkare. I Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden har revolutionerna mot imperialisterna och deras hejdukar gått framåt. De mångfaldiga oförsonliga motsättningar med vilka de imperialistiska länderna är bejakande både inåt och utåt kan liknas vid vulkaner, som ständigt hotar monopolkapitalets välde. De imperialistiska länderna påskyndar kapprustningen och gör sitt bästa för att militarisera sina nationalhushåll. Allt detta leder imperialismen in i en återvändsgränd. Imperialisternas hjärntruster har producerat den ena planen efter den andra till sina herrars räddning undan det öde, som nu möter eller kommer att möta dem. Men de har varit ur stånd att åt imperialismen finna en verklig utväg ur dess trångmål. I detta internationella läge har vissa människor, trots att de kallar sig marxist-leninister, blivit förvirrade och har låtit ett slags fin de siécle-pessimism ta det kalla förnuftets plats. Det är inte deras avsikt att leda folket till att ta sig ur de olyckor som imperialismen skapat, och de tror inte på att folket kan övervinna dessa olyckor och bygga upp en ny tillvaro för sig själva. Man kommer sanningen närmare, om man säger att de är bekymrade för imperialismens och alla reaktionärers öde, än om man säger att socialismens och folkens i alla länder öde bekymrar dem. Deras avsikt med att reklamera upp och överdriva fiendens styrka och slå på trumman för imperialismen, som de gör i dag, är ingalunda att bekämpa "äventyrspolitik" utan helt enkelt att hindra de förtryckta folken och de förtryckta nationerna att resa sig till revolution. Deras så kallade kamp mot äventyrspolitiken är bara en förvändning med vars hjälp de vill uppnå sitt syfte att motverka revolutionen.

Lenin sade, på tal om de liberala partierna i den ryska duman (det tsaristiska parlamentet):

De liberala partierna i duman ger endast ett försagt och otillräckligt stöd åt folkets strävanden. De är mera intresserade av att dämpa och försvaga den revolutionära kamp som nu pågår än av att förinta folkets fiende. (Lenin: "Resolution (II) antagen av RSDAP:s petersburgskommitté om inställningen till statsduman", Collected Works, F. L. H. P. Moskva, 1962, Vol. 10, s. 481.)

I dag finner vi i arbetarrörelsens led precis sådana liberaler som dem Lenin talade om, nämligen, borgerliga liberaler. De är mera intresserade av att dämpa och försvaga de undertryckta folkens och nationernas vida spridda revolutionära kamp än att förinta imperialisterna och folkets övriga fiender. Naturligtvis kan det knappast väntas att sådana personer ska förstå tesen om att marxist-leninister bör förakta fienden strategiskt.

FÖREGÅNGARE AV STORA MÅTT

Efter att ha smädat de kinesiska kommunisternas tes, om att "förakta fienden strategiskt", fortsätter vissa hjältar att ösa sin vrede över tesen om att "ta fienden på allvar taktiskt". De säger att formuleringen om att "förakta fienden strategiskt samtidigt som man tar honom på allvar taktiskt" innebär att anlägga en "dubbel syn" och står i "strid med marxismen-leninismen". Skenbart erkänner de att strategin är något annat än taktiken och att taktiken ska tjäna den strategiska målsättningen. Men i verkligheten utplånar de skillnaden mellan strategi och taktik och blandar fullständigt ihop begreppet strategi med begreppet taktik. I stället för att underordna taktiken under strategin, underordnar de strategin under taktiken. De går hela upp i rutinstrider och i särskilda strider gör de antingen ändlösa eftergifter för fienden och begår sålunda misstaget att handla som kapitulanter eller handlar obetänksamt och våghalsigt och gör sig sålunda skyldiga till misstaget att bedriva äventyrspolitik. När det kommer till kritan är deras syfte att kasta de revolutionära marxist-leninisternas strategiska principer och alla kommunisters strategiska mål över bord.

Vi har redan framhållit att, historiskt sett, alla revolutionärer har varit revolutionärer först och främst därför att de vågat förakta fienden, vågat att föra kamp och vågat att gripa segern. Här vill vi tillägga att på samma sätt alla framgångsrika revolutionärer i historien varit framgångsrika inte endast därför, att de vågat förakta fienden, utan också därför, att de i varje särskild fråga och varje särskild strid tagit fienden på allvar och intagit en klok och försiktig hållning. I allmänhet gäller att därest revolutionärer och i synnerhet proletära revolutionärer inte är i stånd att göra detta, kan de inte styra revolutionen stadigt framåt utan är benägna att göra sig skyldiga till äventyrspolitik och sålunda tillfoga revolutionen förluster eller till och med nederlag.

Under sin livslånga kamp för proletariatets sak föraktade Marx, Engels och Lenin alltid fienden strategiskt samtidigt som de till fullo värderade honom taktiskt. De kämpade alltid på två fronter i överensstämmelse med de konkreta omständigheterna, mot högeropportunism och kapitulationism och även mot "vänster"-äventyr. I detta avseende är de för oss föregångare av stora mått.

Marx och Engels avslutade Kommunistiska manifestet med de berömda orden:

Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att förlora än sina bojor. Men de har en värld att vinna.

Detta har alltid varit hela den internationella kommunistiska rörelsens allmänna strategiska princip och mål. Men i Kommunistiska Manifestet tog Marx och Engels mycket noggrant med i beräkningen de olika förhållanden under vilka kommunisterna sarbetade i olika länder. De gjorde inte upp en stereotyp, stel formel och tvingade den på kommunisterna i alla länder. Marxisterna har alltid ansett att kommunisterna i varje land själva bör bestämma sina särskilda strategiska och taktiska uppgifter under varje historiskt skede med utgångspunkt från de förhållanden som råder i deras egna länder.

Marx och Engels deltog själva direkt i de revolutionära masstriderna 1848-49. Ehuru de betraktade den tidens borgerligt demokratiska revolution som ett förspel till en proletär socialistisk revolution, vände de sig emot att man gjorde parollen "För en arbetarrepublik" till ett omedelbart krav. Sådan var deras specifika strategi vid den tiden. Å andra sidan bekämpade de försök att starta en revolution i Tyskland med väpnade styrkor utifrån och betecknade denna inställning såsom "lek med revolutionen". De föreslog att de tyska arbetarna i utlandet skulle återvända till sitt land "en och en" och kasta sig in i den revolutionära masskampen där. Med andra ord, när det var fråga om konkret taktik skilde sig Marx' och Engels' synpunkter och förslag radikalt från de som framfördes av "vänster"-äventyrarna. I frågor rörande vilken som helst speciell strid gjorde Marx och Engels alltid sitt bästa att utgå från en solid grund.

Under någon tid på våren 1850, när de värderade läget efter misslyckandet för 1848-49 års revolution, ansåg Marx och Engels en ny revolution nära förestående. Men då sommaren kom, såg de att det inte längre var möjligt att revolutionen omedelbart skulle bryta ut på nytt. Vissa personer bortsåg från de objektiva möjligheterna och försökte att frambesvärja en "konstgjord revolution" och att med revolutionära fraser ersätta en faktisk revolutionär utveckling. De sade till arbetarna att de måste erövra statsmakten med en gång, i annat fall var det lika gott att de lade sig att sova. Marx och Engels bekämpade beslutsamt dylik äventyrspolitik. Lenin noterade:

Då revolutionsepoken 1848-1849 var slut, uppträdde Marx mot revolutionslek (Schapper och Willich och kampen mot dem) och krävde, att man skulle förstå att arbeta under den nya epoken, som föregivit "fredligt" förberedda nya revolutioner. (Lenin: "Karl Marx", Samlade verk i urval, bd 18-19 1, s. 53-54.)

I september 1870, få månader före Pariskommunen, varnade Marx det franska proletariatet mot en förtidig resning. Men när arbetarna blev tvungna att resa sig, prisade Marx i glödande ordalag det himlastormande hjältemod som arbetarna i Pariskommunen ådagalade. I ett brev till L. Kugelmann skrev Marx:

Vilken spänstighet, vilket historiskt initiativ, vilken förmåga till uppoffringar dessa parisare besitter. Efter sex månaders utsvältning och ruinering mera förorsakad av inre förräderi än av den yttre fienden, reser de sig under preussiska bajonetter som om det aldrig förekommit ett krig mellan Frankrike och Tyskland och fienden inte alltjämt stod utanför Paris portar! Historien känner inget motsvarande exempel på sådan storhet. Lider de nederlag så kan det endast skyllas på deras "godmodighet". (Marx o. Engels: "Marx till L. Kugelmann", Slected Correspondence, F. L. P. H. Moskva, s. 318.)

Lägg märke till hur Marx lovprisade arbetarna i Pariskommunen för deras förakt för fienden. Marx företog sin värdering av Pariskommunen i ljuset av den internationella kommunistiska rörelsens allmänna strategiska mål, och sade om Pariskommunens kamp "historien känner inget liknande exempel på sådan storhet".

Visst är det sant att Pariskommunen begick flera misstag under resningen: den underlät att marschera direkt mot det kontrarevolutionär Versailles, och Centralkommittén lämnade allt för snart makten ifrån sig. Pariskommunen misslyckades, dock är den proletära revolutionens banér, som Kommunen vecklade ut, för evigt höljt av ära.

Marx skrev i "Generalrådets manifest om inbördeskriget i Frankrike 1871":

Arbetarnas Paris med sin kommun kommer alltid att firas som det ärorika förebudet för ett nytt samhälle. Dess martyrer ligger bevarade i arbetarklassens stora hjärta. Deras förgörare har historien redan nu spikat fast vid den skampåle, som inga böner från deras präster kan frälsa dem ifrån. (Karl Marx: Pariskommunen, Arbetarkultur, 1946, s. 104.)

Då Engels skrev till minnet av Pariskommunens 21-årsdag anförde han bl. a.:

Kommunens högeligen internationalistiska karaktär förlänade den historiska storlek. Den var en djärv utmaning mot varje slag av uttryck för borgerlig chauvinism. Och detta förstod proletariatet i alla länder ofelbart. (Marx o. Engels: "Till minnet av Pariskommunens 21-årsdag." Samlade verk, ryska uppl. bd 22, s. 291.)

Men nu tycks vår kamrat Togliatti mena att Marx' och Engels' höga uppskattning av Pariskommunen, såsom varande av universell betydelse för världsproletariatets revolutionära sak, inte längre är värd att omnämnas.

Såsom Engels påpekade behövde de parisiska arbetarna efter Pariskommunens nederlag en lång frist för att bygga upp sin styrka. Men blanquisterna förordade en ny resning utan hänsyn till omständigheterna. Denna äventyrspolitik kritiserades skarpt av Engels.

Under den period då kapitalismen i Europa och Amerika utvecklades fredligt fortsatte Marx och Engels sin kamp på två fronter inom arbetarrörelsen. A ena sidan fördömde de strängt allt tomt prat om revolution och påyrkade, att den borgerliga legaliteten skulle utnyttjas i kampen mot bourgeoisien. A andra sidan fördömde de också strängt - ja, faktiskt ännu strängare - det opportunistiska tänkande som då dominerade i de socialdemokratiska partierna, därför att dessa opportunister hade förlorat all proletär revolutionär ståndaktighet, begränsade sig till legal kamp och saknade beslutsamhet att även använda illegala medel i kampen mot bourgeoisien.

Av detta framgår tydligt att, medan Marx och Engels vid alla tidpunkter, även under perioder av fredlig utveckling, orubbligt höll fast vid den proletära revolutionens strategiska principer, såg de också till att använda en smidig taktik i överensensstämmelse med de särskilda förhållandena under en given period.

När Lenin inträdde på den proletära revolutionära kampens historiska arena, formulerade han som en stor marxist mycket klart det ryska proletariatets revolutionära strategi. I avslutningen på sitt första berömda arbete "Vad är 'Folkvännerna' och hur bekämpar de socialdemokraterna?" skrev han:

När arbetarklassens avancerade representanter tillägnat sig den vetenskapliga socialismens idéer, idén om den ryske arbetarens historiska roll, när dessa idéer vinner en bred spridning och fasta organisationer växer upp bland arbetarna, vilka kommer att förvandla arbetarnas nuvarande, splittrade ekonomiska krig till en medveten klasskamp då kommer den ryska arbetaren att resa sig i spetsen för alla demokratiska element, störta absolutismen och föra det ryska proletariatet (sida vid sida med proletariatet i alla länder) den öppna politiska kampens raka väg till den segerrika kommunistiska revolutionen. (Lenin: Samlade verk i urval, bd 2, s. 90-91.)

Denna Lenins strategiska princip förblev den allmänna vägvisaren för det ryska proletariatets avantgarde och det ryska folket under deras frigörelsekamp.

Lenin höll alltid beslutsamt fast vid denna strategiska princip. Därvid förde han en kompromisslös kamp mot narodnikerna, de "legala marxisterna", ekonomisterna, mensjevikerna, den andra internationalens revisionister och opportunister samt mot Trotsky och Bucharin.
År 1902, när det Ryska socialdemokratiska arbetarpartiets program utarbetades, uppstod allvarliga meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Plechanov över den proletära strategins principer. Lenin krävde att proletariatets diktatur skulle tas med i partiprogrammet och att detta klart skulle fastställa arbetarklassens ledande roll i revolutionen.

Under revolutionen 1905 återspeglade Lenin i sin bok "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen" den heroiska andan hos det ryska proletariatet, som vågat att leda kampen och att gripa efter segern. Han framlade en omfattande teori om proletär ledning i den demokratiska revolutionen och om ett förbund mellan arbetare och bönder under arbetarklassens ledning och vidareutvecklade sålunda Marx' teori om den borgerligtdemokratiska revolutionens övergång i en socialistisk revolution.
Under första världskriget höjde Lenin det proletära strategiska tänkandet till en ny nivå i Den Andra internationalens sammanbrott, Imperialismen som kapitalismens högsta stadium och andra mycket viktiga klassiska marxistiska verk. Han ansåg att imperialismen förde fram till den socialistiska revolutionen och att det var möjligt för den proletära revolutionen att vinna seger först i ett eller några länder. Dessa strategiska idéer banade vägen för den stora Oktoberrevolutionens seger.

Det finns många fler liknande exempel.

I speciella taktiska frågor utstakade Lenin proletariatets handlingslinje i ljuset av de växlande förhållandena - till exempel, förhållanden under vilka proletariatets politiska parti skulle deltaga i parlamentet och förhållanden under vilka det skulle bojkotta detta; förhållanden under vilka det skulle bilda förbund av ett eller annat slag; förhållanden under vilka det skulle göra nödvändiga kompromisser och förhållanden under vilka det skulle avvisa kompromisser; under vilka omständigheter det skulle föra legal kamp och under vilka det skulle föra illegal kamp och hur det smidigt skulle kombinera bägge dessa former av kamp; när det skulle gå till attack och när det skulle slå till reträtt, när det skulle rycka fram på en omväg o.s.v. I sin bok "Radikalismen" - kommunismens barnsjukdom har Lenin grundligt och systematiskt klargjort dessa frågor.
Han framhöll med rätta:

... för det första, att den revolutionära klassen för att genomföra sin uppgift måste kunna behärska alla - utan minsta undantag - former eller sidor av den offentliga verksamheten ...; för det andra, att den revolutionära klassen bör vara beredd på att de olika formerna avlöser varandra på det snabbaste och mest oväntade sätt. (Lenin: Valda verk, bd II, andra delen, s. 442.)

Då han diskuterade de olika kampformerna sade Lenin vidare, att det var nödvändigt för alla kommunister att undersöka, analysera, utforska, värdera och fatta sitt eget lands nationella säregenheter, när de där vidtog konkreta åtgärder i syfte att genomföra den allmänna internationella uppgiften att övervvinna opportunismen och "vänster"-dogmatismen inom arbetarrörelsen och att störta bourgeoisien och upprätta proletariatets diktatur. Det var absolut fel att inte ta sitt eget lands nationella säregenheter med i beräkningen i kampen.
I ljuset av Lenins idéer framgår att de proletära partiernas konkreta taktiska linjer allesammans har till syfte att organisera massorna i miljontal, att åstadkomma en maximal mobilisering av bundsförvanter och en maximal isolering av folkets fiender, imperialisterna och deras hejdukar, för att uppnå det allmänna strategiska målet att frigöra proletariatet och folket. För att använda Lenins egna ord,

... kampens form kan växla och växlar ständigt, beroende av olika, jämförelsevis speciella och övergående orsaker, men kampens väsen, dess klass-innehåll kan inte växla så länge klasserna existerar. (Lenin: "Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Valda verk, bd I, andra delen, s.526.)

DE KINESISKA KOMMUNISTERNAS STRATEGISKA OCH TAKTISKA TÄNKANDE

Utgående från Marx' Engels' och Lenins idéer utformade de kinesiska kommunisterna den kinesiska revolutionens strategi och taktik i konkret revolutionär praktik.

Kamrat Mao Tse-tung skisserade de kinesiska kommunisternas strategiska och taktiska tänkande i följande avsnitt:

Imperialismen i hela världen och den reaktionära Chiang Kai-sheckklickens välde i Kina är redan ruttna och har ingen framtid. Vi har skäl att förakta dem, och vi litar på och är säkra om att vi ska slå alla det kinesiska folkets inhemska och utländska fiender. Men vad varje del, varje särskild strid (militär, politisk, ekonomisk eller kulturell) beträffar, får vi aldrig ta fienden lätt. Tvärtom bör vi ta fienden allvarligt och koncentrera all vår kraft för striden för att vinna seger. Samtidigt som vi med rätta framhåller, att vi strategiskt, med hänsyn till det hela, bör ta fienden lätt, får vi aldrig ta fienden lätt i någon del, i någon särskild strid. Om vi, vad det hela beträffar, överskattar fiendens styrka och som följd därav inte vågar störta honom, inte vågar vinna seger, kommer vi att begå ett högeropportunistiskt misstag. Om vi, vad varje del, varje särskilt problem beträffar, inte är försiktiga, inte noggrant studerar och fullkomnar kampens konst, inte koncentrerar all vår kraft för striden och inte ägnar uppmärksamhet åt att vinna alla de bundsförvanter som bör vinnas (mellanbönder, små oberoende hantverkare och handlare, mellanbourgeoisien, studenterna, lärarna, professorerna och vanliga intellektuella, statsanställda, fria yrkesutövare och de upplysta lantjunkarna) kommer vi att begå ett "vänster"-opportunistiskt misstag. (Mao Tse-tung: "Om några viktiga problem i partiets nuvarande politik", Selected Works, Foreign Languages Press, Peking, Vol. IV, s. 181-182.)

Kamrat Mao Tse-tung ger här en mycket klar och otvetydig förklaring av proletariatets kamp som helhet, d.v.s. av frågan om strategin, och en lika klar och otvetydig förklaring av varje del, varje särskilt problem i proletariatets kamp, d.v.s. av frågan om taktiken.

Varför kan vi, då vi ser till läget i dess helhet, d.v.s. strategiskt, förakta fienden? Därför att imperialismen och alla reaktionärer är stadda i förruttnelse, inte har någon framtid och kan störtas. Oförmåga att se detta resulterar i brist på mod att föra revolutionär kamp, förlust av tilltron till revolutionen och i att folket vilseleds. Varför får vi i de särskilda striderna, d.v.s. taktiskt, inte ta fienden lätt utan måste ta honom på allvar? Därför att imperialisterna och reaktionärer ännu kontrollerar sin maktapparat och alla dess väpnade styrkor och fortfarande kan bedra folket. För att störta imperialisternas och reaktionärernas välde måste proletariatet och folkmassorna genomkämpa bittra och invecklade strider. Imperialisterna och reaktionärerna ramlar inte automatiskt ned från sina troner.

Ett revolutionärt parti kommer aldrig att föra revolutionär kamp, om det överger det strategiska målet att störta det gamla systemet och inte längre tror att fienden kan störtas eller att seger kan vinnas. Ett revolutionärt parti kommer aldrig att uppnå den seger det hoppas på, om det bara proklamerar revolutionens mål utan att allvarligt och förtänksamt ge sig i strid med fienden under den revolutionära kampens förlopp och utan att steg för steg bygga upp och utöka de revolutionära styrkorna, om det behandlar revolutionen såsom något man bara talar om eller om det helt enkelt slår till i blindo. Detta gäller i ännu högre grad om proletära partier. Om ett proletärt parti gör en riktig värdering av fienden i varenda ett av den revolutionära kampens konkreta problem och är skickligt i att bekämpa honom samtidigt som det håller fast vid de proletära strategiska principerna, blir resultatet, för att tala med kamrat Mao Tse-tung, "att vi, allt eftersom tiden går, blir överlägsna som helhet". (Mao Tse-tung: "Det nuvarande läget och våra uppgifter" Selected Works, Foreign Languages Press, Peking, Vol. IV, s. 161.), även om proletariatet. från början varit underlägset i styrka. Med andra ord, om fienden tas allvarligt i taktiska ting, i konkreta kampfrågor, och om alla ansträngningar görs för att vinna varje särskild strid, kan revolutionens seger påskyndas och kommer inte att hållas tillbaka eller att uppskjutas.

Genom att riktigt värdera fienden taktiskt och vinna seger i särskilda strider, sätter de proletära partierna massorna i stånd att i allt större antal av egen erfarenhet lära att fienden kan besegras, att det finns alla skäl och all grund att förakta fienden. I Kina finns några mycket gamla ordstäv: Stora företag har börjat i smått; Ett jättestort träd växer upp ur små rötter; ett niovånings slott börjar som en jordhög; en tusenmila färd börjar med ett steg. Dessa ordstäv passar väl in på revolutionärer som vill störta reaktionärerna. De kan nå sitt mål, att slutligen besegra reaktionärerna, endast genom att föra den ena striden efter den andra, genom att föra otaliga särskilda strider och eftersträva seger i varenda en av dessa.

I "Strategiska problem i Kinas revolutionära krig", sade kamrat Mao Tse-tung: "Vår strategi är att 'ställa en mot tio' och vår taktik är att 'ställa tio mot en' - detta är en av våra grundläggande principer för att vinna överhand över fienden". Han tillade: "Vi använder de få till att besegra de många - detta säger vi till Kinas härskande som helhet. Vi använder de många till att besegra de få - det säger vi till varje enskild fientlig styrka på slagfältet". (Mao Tse-tung, Selected Works, Vol. I.) Här sysslade han med principerna för den militära kampen. Men de är tillämpliga också i den politiska kampen. Historien visar att alla revolutionärer, borgerliga revolutionärer inberäknade, till en början alltid är i minoritet och att de styrkor de leder alltid är jämförelsevis små och svaga. Om de i sin strategi saknar vilja att "använda de få till att besegra de många" och att "ställa en mot tio" i kampen mot fienden, blir de slappa och vanmäktiga och är oförmögna att uträtta någonting, och de kommer aldrig att bli i majoritet. Å andra sidan, därest inte revolutionärerna lär sig att i sin taktik, d.v.s. i varje särskild strid, organisera massorna, samla alla tänkbara bundsförvanter och utnyttja de objektivt existerande motsättningarna mellan fienderna, därest de inte kan tillämpa metoden att "använda de många till att besegra de få" och att "ställa tio mot en" i kampen och därest de inte är i stånd att vidta alla nödvändiga förberedelser för de särskilda striderna, kommer de aldrig att vinna seger i varje särskild kamp och att kunna multiplicera sina små segrar till stora, och det kommer att råda risk för att deras egna styrkor en efter en blir krossade av fienden och revolutionens kraft förslösas.

EN SPEGEL

För att summera frågan om förhållandet mellan strategi och taktik: det är livsviktigt att proletariatets parti ägnar största uppmärksamhet åt slutmålet, att frigöra det arbetande folket, och att de besitter det mod och den övertygelse som krävs för att överväldiga fienden. Det bör inte så fördjupa sig i små och omedelbara vinster och segrar att det förlorar slutmålet ur sikte, och det får aldrig tappa tron på folkrevolutionens slutliga seger bara därför att fienden besitter en tillfällig och yttre styrka. Samtidigt måste proletariatets parti ägna allvarlig uppmärksamhet åt de mycket små dagliga striderna, även om de förefaller att inte vara mycket att fästa sig vid. I varje särskild kamp måste det vidta tillräckliga förberedelser, utföra ett gott arbete för att ena massorna, studera och fullkomna kampens konst och göra allt vad i dess förmåga står för att vinna, på det att massorna ständigt ska fostras och inspireras. Det bör vara fullt klart över faktum att ett stort antal särskilda strider, de små inberäknade, kan smälta samman och utvecklas till en kraft som skakar det gamla systemet.

Det är sålunda klart att strategi och taktik är två skilda ting och samtidigt en enhet. Detta är ett uttryck för just den dialektik marxist-leninister använder då de undersöker frågor. Vissa personer betecknar tesen "förakta fienden strategiskt och tag honom på allvar taktiskt" såsom "skolastisk filosofi" och en "dubbel syn". Men precis vad slags "filosofi" och vilken "enkel syn" de anlägger är mer än vi kan säga.

I sin essä "Om vår revolution" hade Lenin följande att säga om opportunismens heroer:

All kallar de sig marxister, men de uppfattar marxismen i högsta grad pedantiskt. Det avgörande i marxismen, nämligen dess revolutionära dialektik har de inte alls begripit. I samma artikel sade Lenin också:

I hela sitt uppträdande avslöjar de sig som fega reformister, vilka fruktar att ta avstånd från bourgeoisien, och än mera att bryta med den, och samtidigt döljer de sin feghet med de mest övermodiga fraser och skryt. (Lenin:
Valda verk, bd II, andra delen, s. 790-791.)

Vi anbefaller dem som angriper Kinas kommunistiska parti att noggrannt genomläsa dessa rader av Lenin. De kan förvisso tjäna som en politisk spegel för vissa personer.

VII. EN KAMP PÅ TVÅ FRONTER DEN MODERNA REVISIONISMEN ÄR HUVUDFARAN INOM DEN INTERNATIONELLA ARBETARRÖRELSEN

Italiens kommunistiska parti är ett av de största partierna i världen i dag. Det förde hjältemodiga strider under det fascistiska väldets ytterligt mörka tid. Det har en lysande kamptradition. Under andra världskriget ledde det Italiens folk i modiga väpnade resningar och guerillakrig mot fascismen. Folkets beväpnade styrkor arresterade Mussolini och dömde detta fascistiska vidunder till döden.

Det är bara naturligt att Italiens kommunistiska parti med en så kampfylld historia har vunnit folkets sympati och stöd.

Sedan andra världskriget har kapitalismen i Italien befunnit sig i en period av fredlig utveckling under vilken IKP har utfört mycket arbete med utnyttjande av legala kampformer. I den verksamhet som arbetarklassens partier utövar, kan betingelserna för legal kamp utnyttjas positivt, men om arbetarklassens parti, medan det för legal kamp, brister i revolutionär vaksamhet och beslutsamhet, kan dessa betingelser producera en motsatt och negativ effekt. Marx, Engels och Lenin varnade ständigt proletariatet att vara på sin vakt häremot.

Hur kommer det sig att revisionismen efter andra världskriget offentligen konstaterats utgöra den största faran inom den internationella arbetarrörelsen? Det är därför, för det första, att den legala kampen i många länder har gjort en mångfaldig historisk erfarenhet tillgänglig och givit många lärdomar; för det andra, att de förhållanden som föder opportunism och revisionism faktiskt existerar; och, för det tredje, att den moderna revisionismen framträtt, representerad av titoklicken.

Ska vi döma av kamrat Togliattis och vissa andra kamraters åsikter, måste vi öppet säga att faran för revisionism existerar även i Italiens kommunistiska parti. Vissa kamrater i Frankrikes kommunistiska parti har nyligen skrivit en serie artiklar, som angriper den revolutionära marxismen-leninismen och angriper de kinesiska kommunisterna. De meningar de framför i ett antal grundfrågor är faktiskt dubbletter av de som framförts av Togliatti och andrar kamrater. Vidare har nyligen inom den internationella kommunistiska rörelsen framträtt vissa andra personer, som, för att tala med Lenin, utgör "en enda familj, där alla lovprisar varandra, lär av varandra och gemensamt drar i fält mot den 'dogmatiska' marxismen". (Lenin: "Vad bör göras", Valda verk, bd I, första delen, fotnoten s. 154.) Detta är en underlig företeelse, men om man har någon kunskap om marxismen-leninismen och om man analyserar denna företeelse, kan man klart se att den inte är tillfällig.

Den moderna revisionismen har framträtt i vissa kapitalistiska länder, och den kan framträda även i socialistiska länder. Titoklicken var den första att hissa revisionistisk flagg, och de har åstadkommit att det tidigare socialistiska Jugoslavien stegvis ändrat karaktär. Politiskt har titoklicken för länge sedan blivit en medbrottsling till Förenta Staterna och andra imperialistiska länder, och ekonomiskt har den förvandlat Jugoslavien till ett bihang åt den amerikanska imperialismen och har gradvis omformat dess ekonomi till vad imperialisterna kallar en liberaliserad ekonomi.

På det ryska kommunistpartiets tionde kongress i maj 1921 sade Lenin:

Miljukov hade rätt. Han räknar mycket nyktert med graden av politisk utveckling och säger att klivstenar i form av socisal-revolutionism och mensjevism är nödvändiga för återgången till kapitalism. Bourgeoisien behöver sådana klivstenar, och den som inte förstår det är dum. (Lenin: "Svarstal till debatten om rapporten om naturaskatten vid RKP (B):s allryska konferens den 27 maj 1921", Selected Works, International Publishers, New York, 1943, Vol. 9, s. 222.)

Dessa ord av Lenin låter som en profetia om vad titoklicken skulle göra några få decennier senare.
Hur kommer det sig, att revisionismen kan framträda även i socialistiska länder? Moskvadeklarationen av år 1957 påpekar: "Det borgerliga inflytandet utgör en inre källa för revisionismen, och kapitulation inför trycket från imperialismen är dess yttre källa".

Moskvauttalandet av år 1960, som upprepar moskvadeklarationens viktiga tes att revisionismen utgör huvudfaran i den internationella arbetarrörelsen, fördömer den jugoslaviska varianten av den internationella opportunismen. Uttalandet framhåller alldeles riktigt att,
Ledarna för Jugoslaviens kommunisters förbund som förrått marxismen-leninismen och förklarat den föråldrad, ställde mot 1957 års Deklaration sitt antileninistiska revisionistiska program. De ställde JKF mot hela den internationella kommunistiska rörelsen, lösryckte sitt land från det socialistiska lägret, gjorde det beroende av den s.k. hjälpen från amerikanska och andra imperialister och skapade därigenom ett hot mot de revolutionära vinningar, som uppnåtts genom det jugoslaviska folkets heroiska kamp. De jugoslaviska revisionisterna bedriver undermineringsverksamhet mot det socialistiska lägret och den kommunistiska världsrörelsen. Under förevändning att bedriva en alliansfri politik utvecklar de en verksamhet som skadar enheten mellan alla fredsälskande krafter och stater. Moskvauttalandet säger också:

Det är fortfarande en nödvändig uppgift för marxismen-leninismens partier att ytterligare avslöja de jugoslaviska revisionisternas ledare och aktivt kämpa för att värna den kommunistiska rörelsen och arbetarrörelsen mot de jugoslaviska revisionisternas antileninistiska idéer. Detta högtidliga dokument har underskrivits av delegaterna
från åttioett partier, däribland också de franska och italienska partierna såväl som partierna i de socialistiska länderna. Men bläcket i underskrifterna hade knappast hunnit torka förrän ledande medlemmar i några av dessa partier skyndade i väg att förbrödra sig med titoklicken.

Kamrat Togliatti har öppet förklarat att den ståndpunkt som i 1960 års moskvauttalande intogs mot titoklicken i Jugoslavien var "felaktig" och därtill sagt att "vi inte blir i stånd att rycka fram ett enda steg, genom att rikta smädelser mot 'titoklicken', men kan komma att gå ganska mycket tillbaka". ("Apropå kritiken av 'titoklicken' ", i Rinascita den 13 oktober 1962.) Vissa personer har sagt att "de jugoslaviska kommunisterna har tagit steg i riktning mot återförening och enhet med hela den kommunistiska världsrörelsen", samt att det råder "överensstämmelse och frändskap" mellan titoklickens och deras egna ståndpunkter "i en rad synnerligen viktiga internationella problem". Vad de gör står i strid med vad de förpliktar sig till. De behandlar moskvadeklarationen och moskvauttalandet som om dessa endast vore tomma officiella formaliteter. För att rättfärdiga sig själva tvekar de inte att prostituera moskvauttalandet, och istället för att betrakta revisionismen som huvudfaran inom den internationella kommunistiska rörelsen och arbetarrörelsen i dag gör de gällande att "på senare tid faran för dogmatism och sekterism har blivit huvudfaran". (Resolution antagen av Frankrikes kommunistiska partis CK den 14 december 1962.) När den kinesiska delegaten vid Tysklands socialistiska enhetspartis nyss hållna kongress i sitt tal fasthöll vid moskvauttalandet och fördömde titoklickens revisionism, utsattes han för en ytterligt ohyfsad behandling. Men titoklickens delegat vid kongressen blev föremål för en stormande hyllning. Kan detta kallas att "konsekvent följa den kommunistiska rörelsens gemensamt samordnade linje"? Var och en vet att detta handlingssätt, som endast kan smärta vårt eget folk och glädja fienden, var planerat med berått mod.

Resultatet av allt detta är att titoklickens marknadspris plötsligt tiodubblats. De som har kommit detta åstad syftar till att installera titoklicken som sitt ideologiska centrum.

De försöker att ersätta marxismen-leninismen med den moderna revisionismen sådan denna företräds av titoklicken och att ersätta moskvadeklarationen och moskvauttalandet med titoklickens moderna revisionistiska program eller något annat.

Brukar inte vissa personer ofta säga att vi borde "synkronisera våra klockor"? Nu finns det två klockor; den ena är marxismen-leninismen och moskvadeklarationen och moskvauttalandet, och den andra är den moderna revisionismen sådan den företräds av titoklicken. Vilken av dessa två ska betraktas som den rättvisande kronometer som alla andra klockor ska ställas efter? Ska det bli marxismen-leninismens, moskvadeklarationens och moskvauttalandets klocka eller den moderna revisionismens?

Vissa personer förbjuder oss att bekämpa den moderna revisionismen och att ens nämna den gamla revisionismen från Andra internationalens tid samtidigt som de själva återupplivar de gamla revisionisternas melodier och spelar dem om och om igen. Då Engels i förordet till andra upplagan av "I bostadsfrågan" skrev om proudhonismen, sade han: "Den som någorlunda ingående sysslar med den moderna socialismen måste också lära känna rörelsens 'övervunna ståndpunkter' ". Han trodde att dessa ståndpunkter, eller tendenser som härrörde från dem, oundvikligen skulle dyka upp gång efter annan så länge som de förhållanden som gav upphov till dem bestod i samhället. "Och när denna riktning.. . en gång i framtiden tar fastare form och får skarpare konturer, då blir den tvungen att gå tillbaka till sina föregångare för att formulera sitt program." (F. Engels: I bostadsfrågan, Arbetarkultur, 1946, s. 11-13.) Eftersom vi bekämpar den moderna revisionismen måste vi naturligtvis studera dess föregångare, historiens lärdomar och hur de moderna revisionisterna har sökt sig tillbaka till sina föregångare. Bör vi kanske inte göra det? Varför är detta en "fullständigt otillåtlig historisk jämförelse"? Bryter den mot något tabu?

Eftersom de moderna revisionisterna på nytt spelar upp de gamla revisionisterna Bernsteins och Kautskys låtar och använder den sistnämndes synpunkter, metoder och språk för att angripa och besmutsa de kinesiska kommunisterna och alla marxist-leninister, kan de inte rimligen förbjuda oss att svara med Lenins kritik av de gamla revisionisterna. Lenin sade:

Bernsteinarna har ju på precis samma sätt påstått och påstår alltjämt att det är just de som förstår proletariatets sanna behov, uppgifterna att stegra dess krafter, att fördjupa hela arbetet, förbereda det nya samhällets element, driva propaganda och agitation. Vi kräver ett öppet erkännande av det som är! - säger Bernstein, och därmed välsignar han "rörelsen" utan "slutmål", välsignar den enbart defensiva taktiken och förkunnar räddhågans taktik - "bara inte bourgeoisien drar sig undan". Även bernsteinarna skriade om de revolutionära socialdemokraternas "jakobinism", om "litteratörerna", som inte förstår "arbetarnas självverksamhet" etc., etc. Som alla vet, tänkte de revolutionära socialdemokraterna i verkligheten inte alls på att åsidosätta det dagliga detaljarbetet, förberedelsen av krafterna o.s.v. De krävde endast ett klart medvetande om slutmålet och ett klart fastställande av de revolutionära uppgifterna. De ville höja de halvproletära och de till hälften småborgerliga skikten till proletariatets revolutionära nivå och inte låta denna sjunka ned till opportunistiska överväganden: "bara inte bourgeoisien drar sig undan". Det mest markanta uttrycket för denna skillnad mellan partiets intellektuellt opportunistiska och proletärt revolutionära flyglar utgjorde väl frågan: "Durfen wir siegen?" Vågar vi segra? Är det tillåtet för oss att segra? Är det inte farligt för oss att segra? Bör vi segra? Denna vid första ögonkastet märkvärdiga fråga blev verkligen framställd och måste framställas, ty opportunisterna fruktade segern, sökte avskräcka proletariatet från den, spådde att den skulle medföra olyckor och förlöjligade de paroller som direkt uppmanade till seger. (Lenin: "Socialdemokratins två taktiska linjer i den demokratiska revolutionen", Valda verk, bd I, andra delen, s. 115--116.)

Detta citat från Lenin kan mycket väl förklara bernsteinismens återupplivande i ett nytt sammanhang och det väsentliga i meningsskiljaktigheterna mellan marxist-leninisterna och de moderna revisionisterna.

"VÅR TEORI ÄR INGEN DOGM UTAN EN VÄGLEDNING TILL HANDLING"

Vissa personer, som kallar sig själva skapande marxist-leninister, säger att tiderna har förändrats, att förhållandena inte längre är desamma och att det inte finns något behov av att upprepa de grundläggande principerna som Marx och Engels framlagt. De opponerar sig emot att vi citerar marxismen-leninismens klassiker för att klargöra frågorna och stämplar detta förfaringssätt som "dogmatism".

Att kasta loss från marxismen-leninismen under förevändning att man skakar av sig dogmens fjättrar är ett mycket bekvämt trick. Lenin avslöjade för länge sedan detta opportunisttrick.

Vilket händigt litet ord "dogm" är! Man behöver bara förvränga en teori en liten smula och dölja förvrängningen med "dogm"-spöket - och saken är klar! (Lenin: "Revolutionär äventyrspolitik", Collected Works, F. L. P. H., Moskva, 1961, Vol. 6, s. 197.)

Vi vet allesammans att den tid i vilken Lenin levde och kämpade var mycket olika Marx' och Engels' tid. Lenin utvecklade marxismen och förde den vidare till ett nytt stadium, Leninismens stadium. I enlighet med sin tids nya förhållanden och nya drag skrev Lenin många framstående verk, som i hög grad berikade den marxistiska teorins skattkammare och våra föreställningar om den proletära revolutionens strategi och taktik, och han framförde en ny politik och nya uppgifter för den internationella arbetarrörelsen. Lenin citerade ofta och rikligen ur Marx' och Engels' verk för att försvara marxismens grundprinciper, bevara dess renhet och bekämpa opportunisternas och revisionisternas förvrängningar och förfalskningar. Till exempel, särskilt i Staten och revolutionen, ett stort arbete av grundläggande betydelse för den marxistiska teorin, sparade Lenin inte på citaten. Redan i det första kapitlet skrev han:

"... när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framför allt i att återställa Marx' verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx' och Engels' egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidraga till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx' och Engels' verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande "kautskyismens" förvrängningar av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord. (Lenin, Valda verk, bd II, första delen, s. 199.)
Som synes citerade Lenin i stor omfattning från Marx och Engels vid en tid då marxismen utsattes för upprörande förfalskningar. I dag, när leninismen förfalskas på ett upprörande sätt, kan ingen revolutionär marxist underlåta att citera Lenin. Skälet är att man därigenom får fram den skarpa kontrasten mellan marxismen-leninismens sanningar och revisionismens och opportunismens vanföreställningar.

Klart är, att det inte, såsom vissa personer påstår, är något brott att citera ur den marxistisk-leninistiska litteraturen. Frågan är huruvida citaten är påkallade, hur den marxistisk leninistiska litteraturen citeras och om den citeras riktigt. Det finns personer, som medvetet undviker de ämnen som vi styrker med våra citat ur den marxistisk-leninistiska litteraturen. De vågar inte ens publicera citaten utan angriper oss helt enkelt för att vi "citerar det ena avsnitt efter det andra" ("I vilken epok lever vi?", France Nouvelle, den 16 jan. 1963.) L'Humanité, Frankrikes kommunistiska partis huvudorgan, har gått så långt som till att anklaga Kinas kommunistiska parti för att "urvattna marxismen-leninismen, ända dithän att de endast har stela formler kvar, och tillägga sig rätten att vara överstepräster med befogenhet att förkunna dogmerna". Vad visar egentligen detta sätt att göra utfall emot oss med hätska fraser, som de med sådan förtjusning hänger sig åt? Det återspeglar helt enkelt deras sinnestillstånd och känslor, den starka motvilja med vilken de reagerar i det ögonblick de ser Marx', Engels' och Lenins ord. Dessa människor som attackerar andra för att vara marxismen-leninismens präster tjänar själva som antimarxismens, antilenismens och den borgerliga ideologins präster.

Samtidigt som vissa personer ursinnigt angriper oss, för att vi citerar den marxistisk-leninistiska litteraturen i syfte att klarlägga grundläggande marxistisk-leninistiska sanningar, upprepar de ständigt vad som i allt väsentligt uttalats av Bernstein, Kautsky och Tito från vilka de har lånat många av sina grundtankar.
Det finns till och med de som häftigt kastar sig över vad de kallar "dogmatism" fastän de själva finner ett stort behag i bibliska dogmer. Deras huvuden är fulla av bibeln och liknande ting men innehåller inte ens en skymt av marxism-leninism.

Lenin citerade ofta Marx' och Engels' ord: "Vår teori är, ingen dogm utan en vägledning till handling". Nu då vissa personer sprider uppfattningen att vi är "dogmatiker", måste vi utan omsvep säga dem: Kinas kommunistiska parti har rika erfarenheter i bekämpandet av dogmatismen. För över tjugo år sedan förde vi under kamrat Mao Tse-tungs ledning en synnerligen viktig strid mot dogmatismen, och allt sedan dess har vi ägnat uppmärksamhet åt det slagets kamp.

Den sanne marxist-leninisten vilar inte på en bädd av böcker. Han bör vara skicklig i att använda den marxistiskleninistiska metoden att analysera den konkreta miljön, läget och förhållandena vid en given tidpunkt både i hemlandet och utomlands, i att studera de olika erfarenheterna från den verkliga kampen och på det sättet arbeta ut sin egen aktionslinje. Kamrat Mao Tse-tung har ofta påmint oss om Lenins berömda sats: "Det väsentligaste i marxismen, marxismens levande själ, är den konkreta analysen av konkreta förhållanden". (Lenin: "Kommunism", Samlade verk, 4:e ryska uppl., bd 31, s. 143.) Han kritiserade dogmatikerna i våra led såsom "fatryggar" som "vägrar att företa några som helst omsorgsfulla studier av konkreta ting". (Mao Tse-tung: "Om motsättningar", Selected Works, Vol. 1.)

I ett tal år 1942 - "Rätta till partiets arbetsstil" - kritiserade kamrat Mao Tse-tung dogmatismen i följande skarpa ordalag:

Även nu finns det inte så få människor som alltjämt be traktar enstaka citat ur marxistisk-leninistiska arbeten så som ett färdigt universalmedel, vilket, sedan det väl förvärvats, lätt kan bota alla sjukdomar. Dessa människor visar en barnslig okunnighet, och vi bör genomföra en kampanj för att upplysa dem. Det är just sådana okunniga människor som tar marxismen-leninismen som en religiös dogm.

Vi måste öppet säga till dem, "er dogm är värdelös". Marx, Engels, Lenin och Stalin har många gånger framhållit att vår teori icke är en dogm utan en vägledning till handling. Men sådana människor föredrar att glömma detta uttalande, som är av största, ja av den allra största vikt. Kinesiska kommunister kan anses förena teori och praktik endast då de blir skickliga att tillämpa den marxistiska ståndpunkten, synpunkten och metoden och Lenins och Stalins läror på den kinesiska revolutionen, och när de, dessutom, genom allvarlig forskning i den kinesiska historiens och revolutionens verklighet, utför det skapande teoretiska arbete som den kinesiska revolutionen behöver på skilda områden. Enbart tal om att förena teori och praktik gör ingen nytta även om man håller på därmed i hundratals år. För att be kämpa den ubjektivistiska, ensidiga inställningen till problemen, måste vi förinta dogmatisk subjektivitet och ensidighet. (Mao Tse-tung: Rectify the Partys Style of Work, Foreign Languages Press, Peking, 1962, s. 12-13.)

De som nu så energiskt okvädar dogmatismen har absolut ingen aning om vad den verkligen är, än mindre om hur den ska bekämpas. De håller bara på med sina förklaringar om att tiden och förhållandena förändrats och att man måste "utveckla marxismen-leninismen på ett skapande sätt". De är helt ur stånd att fatta det väsentliga i de förändrade tiderna och förhållandena, att begripa motsättningarna i den samtida världen eller att finna dessa motsättningars brännpunkt. De förstår inte lagarna för de objektivt existerande tingens utveckling, och de raglar hit och dit, faller ömsom in i kapitulationism och ömsom i äventyrspolitik. De anpassar sig till de omedelbara vändningarna i händelseutvecklingen men glömmer därvid proletariatets fundamentala intressen, och detta är karaktäristiskt såväl för deras tänkande som för deras handlingar. De för sålunda inte en principiell politik, försummar ofta att göra skillnad mellan fienden och oss själva och våra vänner och kastar till och med om förhållandet mellan de tre i det de behandlar fiender som om de vore vårt eget folk och tvärtom.

Lenin sade, att kälkborgaren "vägleds aldrig av en bestämd världsåskådning, av en från denna oskiljaktig partitaktiks principer. Han simmar alltid med strömmen, blint följande ögonblickets stämning". (Lenin: "Det politiska läget och arbetarklassens uppgifter", Collected Works, F. L. P. H., Moskva, 1962, Vol. 11, s. 390.) Är inte dessa personer nu precis likadana?

FÖRENA MARXISMEN-LENINISMENS ALLMÄNGILTIGA SANNING MED REVOLUTIONENS KONKRETA PRAKTIK I DET EGNA LANDET

Den välbekanta tesen om att förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med den kinesiska revolutionens konkreta praktik formulerades i vårt parti av kamrat Mao Tsetung för mer än tjugo år sedan. Den summerar Kinas kommunistiska partis erfarenhet av den långvariga tvåfrontskampen mot både högeropportunism och "vänster"-opportunism.

Denna tes har två sidor. A ena sidan är det nödvändigt att alltid hålla fast vid marxismen-leninismens allmängiltiga sanning, i annat fall kommer man att begå högeropportunistiska eller revisionistiska misstag. A andra sidan är det nödvändigt att alltid utgå från det verkliga livet, att vara nära förbunden med massorna, att ständigt summera erfarenheterna av masskampen och undersöka sitt eget arbete i den praktiska erfarenhetens ljus, i annat fall kommer man att begå dogmatiska fel.

Varför måste man hålla fast vid marxismen-leninismens allmängiltiga sanning? Varför måste man hålla fast vid marxismen-leninismens grundprinciper? Lenin sade:

Marx' lära är allsmäktig därför att den är sann. Den är allsidig och harmonisk och ger människorna en helgjuten världsåskådning, som är oförsonlig mot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket. (Lenin: "Marxismens tre källor och tre beståndsdelar", Valda verk, bd I, första delen, s. 10.)

Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning, eller, med andra ord, dess grundprinciper är inga inbillningsfoster eller subjektiva påhitt; de är vetenskapliga slutsatser som summerar erfarenheterna av mänsklighetens hela kamphistoria och summerar erfarenheterna av den internationella proletära kampen.

Från och med Bernstein har alla sorters revisionister och opportunister använt så kallade nya förändringar och nya lägen som förevändning för att påstå att marxismens allmängiltiga sanning blivit föråldrad. Likväl har händelseutvecklingen i världen under det senaste århundradet och litet till bevisat att marxismen-leninismens allmängiltiga sanning är giltig överallt. Den gäller både i Västern och i Östern. Den har bekräftats inte blott av den stora Oktoberrevolutionen utan också av den kinesiska revolutionen och av alla de segerrika revolutionerna i andra länder. Den har bekräftats inte endast av arbetarrörelsens hela historia i Europas och Amerikas kapitalistiska länder utan även av de stora revolutionära strider som pågår i många av Asiens, Afrikas och Latinamerikas länder.

År 1913 skrev Lenin i "Den marxska lärans historiska öden" att alla epoker i världshistorien sedan marxismens uppkomst "har medfört nya bekräftelser på och nya triumfer för denna lära". (Lenin: Valda verk, bd I, första delen, s. 20.)

År 1922 skrev Lenin i sin artikel "Om den kämpande materialismens betydelse":

... Marx ... tillämpade dialektiken så framgångsrikt att numera varje dag som medför uppvaknande till liv och kamp för nya klasser i Östern (Japan, Indien och Kina) - d.v.s. de hundratals miljoner mänskliga varelser som utgör huvudparten av jordens befolkning och vars historiska passivitet och historiska dvala hitintills varit förhållanden som framkallat stagnation och förfall i många framskridna europeiska länder - varje dag som medför uppvaknande till liv av nya folk och nya klasser tjänar som en ny bekräftelse på marxismen. (Lenin: Marx, Engels, Marxismen F. L. P. H., Moskva, 1951, s. 559-60.)

Det som hänt under de senaste decennierna har ytterligare befäst Lenins slutsatser.

Moskvadeklarationen av år 1957 summerar vår historiska erfarenhet och framlägger de allmänna lagar som är tillämpliga på alla länder som beträtt socialismens väg. Den första allmänna lag som deklarationen formulerar är följande: "De arbetande massorna ledas vid genomförandet av den proletära revolution i en eller annan form och vid upprättandet av proletariatets diktatur i en eller annan form, av arbetarklassen, vars kärna är ett marxistiskt-leninistiskt parti". (Jmf. Vår tid, nr 10, s. 378, 1957.) Det som Togliatti och andra kamrater kallar "den italienska vägen till socialismen" innebär ingenting annat än ett övergivande av denna grundprincip, principen om den proletära revolutionen och den proletära diktaturen, och ett förnekande av denna allmänna lag, som bekräftades i moskvadeklarationen.

De som bekämpar marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och grundprinciper vänder sig undvikligen också emot den marxistisk-leninistiska världsåskådningen och "undergräver dess viktigaste teoretiska grundval - dialektiken, läran om att den historiska utvecklingen är allomfattande och full av motsättningar". (Lenin: A.a. s. 294.)

Detta är vad moskvadeklarationen säger om den marxistisk-leninistiska världsåskådningen:
Marxismen-leninismens teoretiska grundval är den dialektiska materialismen. Denna världsåskådning återspeglar naturens, samhällets och det mänskliga tänkandets allmänna utvecklingslag. Den gäller både för det förflutna, nuet och framtiden. Mot den dialektiska materialismen står meta fysiken och idealismen. Om ett marxistiskt politiskt parti vid prövningen av frågorna inte utgår från dialektiken och materialismen leder detta till ensidighet och subjektivism, till stagnation i det mänskliga tänkandet, till isolering från den levande verkligheten och oförmåga att riktigt analysera ting och företeelser, till revisionistiska eller dogmatiska fel och politiska misstag. Att tillämpa den dialektiska materialismen i det praktiska arbetet och uppfostra partikadern och de breda massorna i marxismen-leninismens anda är en av de kommunistiska partiernas och arbetarpartiernas mest trängande uppgifter. (Jmf. Vår Tid nr 10, 1957, s. 379.)

Det finns i dag människor som behandlar denna ytterligt viktiga tes i moskvadeklarationen med fullständigt förakt och ställer sig i opposition till den marxistisk-leninistiska världsåskådningen. De avskyr materialistisk dialektik och avfärdar den som en "dubbel syn" och som "en skolastisk filosofi". De liknar i allt de gamla revisionisterna, som "behandlar Hegel som en 'död hund', och samtidigt de själva propagerade idealism, bara tusen gånger ynkligare och banalare än den hegelska, ryckte föraktfullt på axlarna åt dialektiken". (Lenin: "Marxismen och revisionismen", Valda verk, bd I, första delen, s. 23-24.) Det är klart att dessa människor angriper den materialistiska dialektiken därför att de vill få avsättning för sin egen revisionistiska smörja.

Den marxistisk-leninistiska världsåskådningen bekämpar naturligtvis dogmatismen likaväl som revisionismen. Håller vi fast vid marxismen-leninismens allmängiltiga sanning måste vi bekämpa dogmatismen, ty dogmatismen är skild från den verkliga revolutionära praktiken och betraktar marxismen-leninismen som en död formel.
Marxismen-leninismen är full av livskraft, och den är oövervinnelig därför att den växer upp ur och utvecklas i revolutionär praktik, oavbrutet drar nya lärdomar ur ny revolutionär praktik och därför oavbrutet berikar sig själv.

Lenin sade ofta att marxismen förenar största vetenskapliga noggrannhet med revolutionär anda. Han sade:
Marxismen skiljer sig från alla andra socialistiska teorier genom att den på ett utomordentligt sätt förenar en absolut vetenskaplig nykterhet i analysen av det objektiva sak läget och det objektiva utvecklingsförloppet med det bestämdaste erkännande av betydelsen av den revolutionära energi, revolutionära skaparkraft och det revolutionära initiativ, som ådagalägges av massorna och självfallet också av enskilda personligheter, grupper, organisationer och partier, vilka förmår treva sig fram till och realisera förbindelsen med den ena eller andra klassen. (Lenin: "Mot bojkotten", Samlade verk i urval, bd 6, s. 157.)

Här förklarade Lenin i mycket klara ordalag att vi måste hålla fast vid marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och samtidigt bekämpa dogmatismen, som är skild från den revolutionära praktiken och från folkets massor.

Kamrat Mao Tse-tungs förklaring av det inbördes förhållandet mellan fasthållandet vid marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och bekämpandet av dogmatismen står i full överensstämmelse med Lenins åsikt, Då kamrat Mao Tsetung i ett sammanhang diskuterade kunskapsteorin sade han:

Vad ordningsföljden i den mänskliga kunskapens rörelse beträffar, förekommer alltid en gradvis utvidgning från kunskap om enskilda och särskilda ting till kunskap om ting i allmänhet. Först sedan människan känner den sär
skilda naturen hos många olika ting kan hon gå vidare till att generalisera och känna tingens allmänna natur. När människan vunnit kunskap om denna allmänna natur, använder hon den som vägvisare och går vidare till att studera olika konkreta ting, som ännu inte studerats eller inte studerats grundligt, och till att upptäcka den särskilda naturen hos vart och ett av dessa ting. Endast på detta sätt är hon i stånd att fylla ut, berika och utveckla sin kunskap om tingens allmänna natur och förhindra att denna kunskap förtorkar eller försenas. (Mao Tse-tung: "Om motsättningar", Selected Works, Vol. I.)

Dogmatikernas misstag ligger i att de förvandlar marxismen-leninismens allmängiltiga sanning, d.v.s. marxismen-leninismens grundprinciper, till någonting förtorkat och förstelnat.

Dogmatikerna vanställer marxismen-leninismen på ett annat sätt. De avskiljer sig från verkligheten, hittar på abstrakta, tomma formler eller tar mekaniskt andra länders erfarenhet och tvingar den på massorna. Därmed hämmar de massornas kamp och hindrar att den uppnår de resultat den borde vinna. Utan hänsyn till tid, plats och betingelser, håller de envist fast vid en kampform. De förstår inte att den revolutionära massrörelsen i varje land antar mycket komplicerade former och att alla kampformer, som är nödvändiga, måste användas samtidigt och komplettera varandra. De begriper inte att det, då situationen ändras, är nödvändigt att ersätta gamla kampformer med nya eller att använda de gamla formerna men fylla dem med nytt innehåll. Därför avskär de sig mycket ofta från massorna och från potentiella bundsförvanter och hamnar därmed i sekteristiska misstag, men lika ofta handlar de våghalsigt och hamnar därmed i äventyrspolitiska misstag.

Om den ledande instansen i ett parti begår dogmatiska misstag, blir den ur stånd att fatta den faktiska revolutionära rörelsens lagar. På det teoretiska området blir det med nödvändighet livlöst, och på det taktiska området kommer det med nödvändighet att begå alla slags misstag. Ett parti av detta slag kan omöjligen leda folkets revolutionära kamp i sitt land till seger.

Under kampen mot dogmatismen inom Kinas kommunistiska parti lade kamrat Mao Tse-tung vikt vid att förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med den kinesiska revolutionens konkreta praktik. Han påpekade att en marxistiskleninistisk inställning kräver, att man använder den marxistisk-leninistiska metoden för att systematiskt undersöka och studera omgivningen. Han sade:

Har man denna inställning, studerar man marxismen-leninismens teori med ett syfte, och det är att förena den marxistisk-leninistiska teorin med den kinesiska revolutionens verkliga rörelse och att ur denna teori söka den ståndpunkt, synpunkt och metod varmed den kinesiska revolutionens teoretiska och taktiska problem kan lösas. En sådan inställning är liktydig med att skjuta pilen rätt i måltavlan. "Måltavlan" är den kinesiska revolutionen och "pilen" är marxismen-leninismen. Vi kinesiska kommunister har sökt denna pil därför, att vi vill träffa måltavlan - den kinesiska revolutionen och revolutionen i Östern. Att ta en sådan inställning betyder att söka sanningen i fakta. "Fakta" är alla de ting, som existerar objektivt, "sanningen" är deras inbördes förhållanden, det vill säga de lagar som styr dem, och att "söka" betyder att studera. Vi bör utgå från de faktiska förhållandena inom och utanför landet, provinsen, häradet eller distriktet och ur dessa, till vägledning för vårt handlande, dra ut de lagar som innebor i dem men inte några inbillade lagar, det vill säga, vi bör ta reda på de inbördes förhållandena mellan alla de händelser som utspelas runt omkring oss. Och för att kunna göra detta får vi inte stödja oss på subjektiv inbillning, tillfällig entusiasm eller livlösa böcker utan på objektivt existerande fakta. Vi måste tillägna oss materialet i detalj och vägledda av marxismen-leninismens allmänna principer dra de riktiga slutsatserna ur det. (Mao Tse-tung: Reform our study, Foreign Languages Press, Peking, 1962, s. 8-9.)

Kinas kommunistiska partis historia, historien om den kinesiska revolutionens seger, är en historia om huruledes marxismen-leninismens allmängiltiga sanning allt intimare smälts samman med den kinesiska revolutionens konkreta praktik. Utan denna sammansmältning hade den kinesiska revolutionens seger varit otänkbar.

PRINCIP OCH SMIDIGHET

En välbekant regel som Lenin uppställde säger, att "den enda riktiga politiken är en politik som bygger på princip". Marxismen var i stånd att segra över alla slags opportunistiska strömningar och vinna överhand inom den internationella arbetarrörelsen just därför att Marx och Engels fasthöll vid en på princip byggd politik. Leninismen var i stånd att fortsätta att triumfera över alla sorters revisionistiska och opportunistiska strömningar, att leda Oktoberrevolutionen till seger och vinna överhand i den internationella arbetarrörelsen under den nya epoken just därför att Lenin och Stalin efter honom, då de förde Marx och Engels sak vidare, fasthöll vid en princip byggd politik,

Vad menas med en politik som bygger på princip? Det betyder att varje politik som vi för fram och beslutar om måste bygga på proletariatets klasståndpunkt, på proletariatets grundläggande intressen, på marxismen-leninismens teori och på marxismen-leninismens grundläggande ståndpunkt. Proletariatets parti kan inte begränsa sin uppmärksamhet till omedelbara intressefrågor, vaja med vinden och åsidosätta de grundläggande intressena. Det får inte helt enkelt böja sig för händelsernas omedelbara skiftningar, godta eller förespråka en sak i dag och en annan i morgon och köpslå om principer som om de vore varor. Med andra ord, proletariatets parti måste upprätthålla sin självständighet, avgränsa sig ideologiskt och politiskt från alla andra klasser och deras politiska partier -inte endast från godsägarna och bourgeoisien utan och så från småbourgeoisien. Inom partiet måste marxist-leninisterna dra en linje mellan sig själva och såväl höger- som "vänster'-opportunister, vilka återspeglar olika nyanser av icke-proletära ideologier.

I går tecknade vissa personer sina namn under moskvadeklarationen och moskvauttalandet och uttryckte därmed sitt gillande av de i dessa dokument fastställda revolutionära grundprinciperna. I dag trampar de dessa principer under fötterna. Knappt hade de skrivit under moskvauttalandet och anslutit sig till slutsatsen, att ledarna för Jugoslaviens kommunisters förbund förrått marxismen-leninismen, förrän de gjorde helt om och började behandla de titoistiska renegaterna som högt älskade bröder. De instämde i uttalandets slutsats att "den amerikanska imperialismen är världsreaktionens främsta bålverk, en internationell gendarm, en fiende till all världens folk", men ändå påstod de snart efteråt att mänsklighetens öde berodde på "samarbete", "förtroende" och "samförstånd" mellan toppfigurerna i de två stormakterna, Sovjetunionen och Förenta Staterna. De gav sin anslutning till de i deklarationen och uttalandet fastställda principer, som är vägledande för förhållandet mellan broderpartier och broderländer, men likväl svek de kort efteråt dessa principer och uttalade vid sin egen partikongress en offentlig och oresonlig förkastelsedom över ett annat broderparti och broderland. Ehuru de munvigt talar om att aldrig tillåta att ideologiska meningsskiljaktigheter broderpartier emellan får återverka på det ekonomiska området och i förhållandet mellan staterna, har dessa personer godtyckligt brutit ett stort antal ekonomiska och teknologiska kontrakt med broderländer och till och med gått så långt att de brutit de diplomatiska förbindelserna med ett broderland. De anslöt sig till den både i deklarationen och uttalandet inskrivna slutsatsen, att revisionismen är huvudfaran inom den internationella arbetarrörelsen. Men kort efteråt började de likväl att vitt och brett förkunna uppfattningen att "dogmatismen utgör huvudfaran". Och så vidare och så vidare. Finns det någon som helst princip i dessa handlingar? Vad slags principer grundar sig deras politik på?

På samma gång som proletariatets parti fasthåller vid en på princip grundad politik måste det också tillämpa smidighet. I den revolutionära kampen är det fel att vägra anpassa sig efter de skiftande omständigheterna eller att förkasta framryckning på omvägar. Skillnaden mellan marxist-leninister och opportunister och revisionister är i detta avseende att de förstnämnda är inställda på att smidigt genomföra en på princip grundad politik medan de sistnämnda tillämpar en smidighet som är liktydig med uppgivande av alla politiska principer.

Smidighet, grundad på principer, är inte opportunism. Tvärtom kan man begå opportunistiska misstag, om man inte förstår att visa nödvändig smidighet och anpassa handlingen till ögonblicket, i ljuset av de särskilda betingelserna och med fasthållande vid principen, och på det sättet kan man ge anledning till onödiga förluster i den revolutionära kampen.

Kompromissen är ett viktigt problem om smidighet i praktiken.

Marxist-leninister betraktar frågan om kompromisser på följande sätt: de förkastar inte att ingå nödvändiga kompromisser som tjänar revolutionens intressen, nämligen kompromisser som är förenliga med principen, men de kommer aldrig att tolerera en kompromiss som innebär förräderi, det vill säga en principlös kompromiss.

Lenin uttryckte saken mycket väl.

Det är inte utan anledning som Marx och Engels anse såsom den vetenskapliga socialismens grundläggare. De var skoningslösa fiender till allt frasmakeri. De lärde oss att ställa socialismens frågor (inklusive de som rör den socialistiska taktiken) på ett vetenskapligt sätt. Och då Engels på 1870-talet hade att analysera det revolutionära manifest, som utgivits av de franska blankuisterna, flyktingar från Kommunen, sade han rent ut att deras skrytsamma deklaration "inga kompromisser" var en tom fras. Man får inte avstå från kompromisser. Problemet är att i alla de kompromisser, som nödvändigtvis av omständigheternas makt tvingas på även den mest revolutionära klassens mest revolutionära parti, vara i stånd att bevara, stärka, härda och utveckla den revolutionära taktiken och organisationen, den revolutionära medvetenheten, beslutsamheten, och beredskapen hos arbetarklassen och dess organiserade avantgarde, som kommunistiska partiet. (Lenin: "Om kompromisser" Samlade verk, 4:e ryska uppl., bd 30, s. 458.)

Hur kan ett marxistiskt-leninistiska parti, som samvetsgrannt söker sanningen ur fakta, förkasta alla kompromisser utan åtskillnad? Ledareartikeln om Leninism och modern revisionism i Hongqis första nummer för 1963 innehåller följande avsnitt:

Vi kinesiska kommunister ingick under loppet av vår långvariga revolutionära kamp vid många tillfällen kompromisser med våra fiender, inre såväl som yttre. Vi slöt till exempel en kompromiss med den reaktionära Chiang Kaishekklicken. I kampen för att bistå Korea och bekämpa den amerikanska aggressionen slöt vi en kompromiss även med de amerikanska imperialisterna. Artikeln fortsatte:

Det är helt i överensstämmelse med Lenins läror som vi kinesiska kommunister skiljer mellan olika slag av kompromisser, är för kompromisser som tjänar folkets och världsfredens sak och bekämpar kompromisser som har karaktär av förräderi. Det är fullständigt klart att endast de, som gör sig skyldiga än till äventyrspolitik och än till kapitulationism, är de vars ideologi är trotskyism eller trotskyism i en ny förklädnad.

Det är väl bekant att Trotsky spelade en mycket ömklig roll i samband med Brest-Litovskfreden såväl som i hela den ryska revolutionens och det sovjetiska uppbyggets historia. Han bekämpade Lenin och leninismen i alla huvudfrågor. Han förnekade att den socialistiska revolutionen och det socialistiska uppbygget kunde segra först i ett land. Han saknade alla principer i fråga om revolutionär strategi och taktik, och detta kom till uttryck än i "vänster"-äventyrligheter, än i högerkapitulationism. I fråga om Brest-Litovskfreden sökte han först blint pressa igenom en äventyrspolitik, sedan vägrade han, i strid mot Lenins direktiv, att underteckna avtalet vid förhandlingarna i Brest-Litovsk och gjorde på samma gång inför tyskarna det förrädiska uttalandet att sovjetrepubliken förberedde sig att avsluta kriget och demobilisera. De tyska aggressorerna blev därpå ännu mera övermodiga och uppställde ännu mera betungande villkor. Sådan var trotskyismen i frågan om fredsavtalet i Brest-Litovsk.

Nu har vissa personer godtyckligt sammanställt de kubanska händelserna och händelserna kring fredsavtalet i Brest-Litovsk, ehuru dessa är av helt annan natur. Och de har gjort en historisk jämförelse, i vilken de liknar sig själva vid Lenin och såsom trotskyister brännmärker dem som vänt sig emot att man offrar ett annat lands suveränitet. Detta är alldeles orimligt.

Lenin hade alldeles rätt i sin önskan att Brest-Litovskfreden skulle undertecknas. Hans syfte var att vinna tid för att befästa Oktoberrevolutionens seger. I sin år 1936 skrivna "Strategiska problem i Kinas revolutionära krig" kritiserade kamrat Mao Tse-tung starkt "vänster"-opportunistiska fel. Beträffande Brest-Litovskfreden sade han:

Om de ryska bolsjevikerna efter Oktoberrevolutionen hade handlat så som "vänsterkommunisterna" ville och vägrat att underteckna fredsavtalet med Tyskland, skulle den nyfödda sovjetmakten ha riskerat en tidig död. (Mao Tse-tung: Selected Works, bd I.)

Händelserna visade hur rätt Lenin hade i sitt förutseende, och Brest-Litovskfredens undertecknade bevisades vara en revolutionär kompromiss.

Vad ska man då säga om de kubanska händelserna? De utgör en helt annan historia. I de kubanska händelserna var det kubanska folket och dess ledare beslutna att kämpa ända in i döden för att försvara sitt fosterlands suveränitet. De ådagalade stor heroism och hade höga principer. De begick vare sig felet att driva äventyrspolitik eller felet att förfalla till kapitulationism. Men under de kubanska händelserna begick vissa personer först felet att driva äventyrspolitik och gjorde sig sedan skyldiga till kapitulationism, i det de ville att det kubanska folket skulle godtaga förödmjukande villkor som skulle ha inneburit att deras lands suveränitet prisgivits. Dessa personer har försökt att skyla sig bakom Lenins slutsatser rörande freden i Brest-Litovsk, men detta har visat sig vara ett klumpigt illusionisttrick, ty i verkligheten har de därigenom blottat sig ännu tydligare.
Vid Kinas kommunistiska partis VII. kongress klargjorde kamrat Liu Shao-chi på grundval av den kinesiska revolutionens erfarenheter förhållandet mellan princip och smidighet. Han yttrade:

Vår smidighet är grundad på bestämda principer. Principlös smidighet, eftergifter och kompromisser som går utöver principen är liksom oklarhet och förvirring ifråga om principen felaktiga. Kriteriet eller måttet på alla förändringar i politik och taktik är partiprincipen. Och partiprincipen är kriteriet eller måttet på smidigheten.

Till exempel, en av våra oföränderliga principer är att kämpa för det stora folkflertalets viktigaste intressen.

Denna oföränderliga princip är kriteriet eller måttet efter vilket vi bör bedöma riktigheten i alla ändringar i politik eller taktik. Alla förändringar som står i överensstämmelse med denna princip är riktiga medan de som står i strid med den är felaktiga. (Liu Shao-chi: Om partiet.)

Detta är vår syn på förhållandet mellan princip och smidighet, och vi tror att det är den marxistisk-leninistiska synen.

VIII. ARBETARE I ALLA LÄNDER, FÖRENA ER!

"Arbetare i alla länder, förena er!" Denna stora maning, som Marx och Engels utslungade för mer än ett århundrade sedan, kommer alltid att förbli den vägledande princip som det internationella proletariatet måste följa.

Kinas kommunistiska parti har ständigt slagit vakt om den internationella kommunistiska rörelsens enhet och anser det vara sin heliga plikt att skydda den. Vi omvittnade på nytt vår ställning i denna fråga i Renmin Ribaos ledarartikel den 27 januari 1963:

Ska den internationella kommunistiska rörelsens led enas eller ska de inte det? Ska vi ha en verklig enhet eller en låtsad enhet? På vilken grund ska det bli enhet - ska det bli enhet på grundval av moskvadeklarationen och moskvauttalandet, eller "enhet" på grundval av det jugoslaviska revisionistprogrammet eller något annat? Med andra ord, ska meningsskiljaktigheterna utjämnas och enheten stärkas, eller ska meningsskiljaktigheterna fördjupas och en splittring framkallas?

De kinesiska kommunisterna, alla andra marxist-leninister och hela den framstegsvänliga mänskligheten önskar enhälligt att upprätthålla enheten och bekämpa en splittring, att säkerställa verklig enhet och bekämpa en låtsad enhet, att försvara den gemensamma grundvalen för den internationella kommunistiska rörelsens enhet och bekämpa under mineringen av denna grundval och att upprätthålla och bevara enheten inom det socialistiska lägret och inom den internationella kommunistiska rörelsen på grundval av moskvadeklarationen och moskvauttalandet.

Detta är Kinas kommunistiska partis orubbliga ståndpunkt i frågan om den internationella kommunistiska rörelsens enhet.

Efter att ha inlett och organiserat en hel serie av befängda angrepp mot Kinas kommunistiska parti och andra broderpartier har vissa personer plötsligt börjat att uppstämma "enhets"-toner. Men vad de kallar enhet består i att de ger sig själva tillåtelse att smäda andra, men inte tillåter andra att diskutera med dem.

Med att "mana till inställande av öppen polemik" menar de tillstånd för sig själva att angripa andra som de behagar, medan andra ska vara förbjudna att göra de repliker som är påkallade. Medan de talar om enhet, fortsätter, de att undergräva enheten. Medan de talar om att göra slut på den öppna polemiken, fortsätter de sina öppna angrepp. Vad mera är, de säger hotfullt att om inte de som de angriper håller mun, blir det "absolut nödvändigt att fortsätta och till och med påskynda en avgörande kamp mot dem".

Men när det gäller titoklicken söker dessa människor verkligen enhet. De önskar enhet med titoklicken, men inte enhet inom den internationella kommunistiska rörelsen. De önskar enhet på grundval av den moderna revisionismen sådan denna representeras av titoklicken eller enhet under vissa personers taktpinne, men inte enhet på marxismen-leninismens, moskvadeklarationens och moskvauttalandets grund. I praktiken är därför deras enhet en pseudonym för splittring. Med enheten som rökridå försöker de följa sin faktiska splittringsverksamhet.

Revisionismen representerar arbetararistokratins intressen och följaktligen också den reaktionära bourgeoisiens intressen. Revisionistiska strömningar strider mot proletariatets, folkmassornas och alla förtryckta folks och nationers intressen. Allt sedan Bernsteins dagar har marxismen-leninismen gång på gång angripits av revisionistiska och opportunistiska strömningar, vilka var och en under sin tid kommit stor uppståndelse åstad. Men historien har bekräftat att marxismen-leninismen representerar de viktigaste intressena hos huvudparten av människorna och är oövervinnelig. Den ena efter den andra av de revisionister och opportunister som angripit den revolutionära marxismen-leninismen har fallit ihop inför sanningen och har med förakt avvisats av folket. Bernstein var ett misslyckande och detsamma gäller Kautsky, Plechanov, Trotsky, Bucharin, Chen Tu-hsiu, Browder och alla de andra. De som i dag sätter i gång nya angrepp mot den revolutionära marxismen-leninismen är lika överlägsna och högmodiga som de nyss nämnda, och om de fortsätter att slå dövörat till för alla råd och envisas att följa sin felaktiga kurs, är det säkert att de kommer att sluta lika illa som de gamla revisionisterna och opportunisterna.

Det är dessa människor som frenetiskt arbetar för att åstadkomma en splittring genom att tillgripa allehanda oärliga trick, sprida rykten, kasta smuts och utså split. Men det överväldigande flertalet av folket i världen vill ha enhet inom den internationella kommunistiska rörelsen och är motståndare till splittring. Den verksamhet som vissa personer bedriver för att skapa splittring, angripa Kinas kommunistiska parti och andra broderpartier och undergräva det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska rörelsens enhet går stick i stäv med vad den överväldigande majoriteten av folken i världen önskar och är ytterligt impopulär. Folk genomskådar deras taktik med låtsad enhet och verklig splittring. Historiskt sett har ingen av de splittrare, som förrått marxismen-leninismen, nått ett gott slut. Vi har redan rått dem som arbetar på att skapa splittring att "hålla in vid avgrundens rand", men vissa personer är ovilliga att lyssna till vårt råd. De tror att de ännu inte nått fram till "randen" och de är inte färdiga att "hålla in". Synbarligen är de mycket intresserade av att fortsätta sin splittringsverksamhet. Låt dem fortsätta att ställa till svårigheter, om de måste göra det. Massorna och historien kommer att fälla dom över dem.

Något mycket intressant förekommer i dag i stor omfattning inom den internationella kommunistiska rörelsen. Och vad är det? De manhaftiga kämpar, som gör anspråk på att besitta hela den marxistisk-leninistiska sanningen är dödsförskräckta för de artiklar som de så kallade dogmatikerna, sekteristerna, splittrarna, nationalisterna och trotskyisterna, vilka de så energiskt fördömt, skrivit till svar på deras angrepp. De vågar inte publicera dessa artiklar i sina egna tidningar och tidskrifter. De är fega som möss och dödförskräckta. De vågar inte låta folken i sina egna länder läsa våra artiklar, och de har försökt att upprätta en vattentät spärr mot dem. De använder till och med kraftiga stationer för att störa våra radioutsändningar och hindra sitt folk från att lyssna till dem. Kära vänner och kamrater, som gör anspråk på att besitta hela sanningen! Eftersom det är er bestämda mening att våra artiklar är felaktiga, varför publicerar ni inte dessa felaktiga artiklar och vederlägger dem punkt för punkt för att inge ert folk avsky för de "kätterier" som ni kallar dogmatism, sekterism och anti-marxism-leninism? Varför har ni inte mod att göra detta? Varför upprättar ni en så sträng spärr? Ni fruktar sanningen. Det väldiga spöke som ni kallar "dogmatism", det vill säga den äkta marxismen-leninismens spöke hemsöker världen och det hotar er. Ni har ingen tilltro till folket, och folket har ingen tilltro till er. Ni är skilda från massorna. Det är orsaken till att ni fruktar sanningen och går så löjeväckande långt i er fruktan. Vänner, kamrater! Om ni är karlar för er hatt, så stig fram! Låt varje sida i debatten publicera alla de artiklar i vilka den utsatts för kritik av den andra sidan, och låt folket i ert eget land och i hela världen fundera över och avgöra vem som har fel och vem som har rätt. Det är vad vi gör, och vi hoppas att ni ska följa vårt exempel. Vi är inte rädda för att publicera alla era artiklar oavkortade. Vi publicerar alla de "mästerverk" i vilka ni går till storms mot oss. I våra repliker vederlägger vi dem sedan punkt för punkt eller vederlägger deras huvudpunkter. Ibland publicerar vi era artiklar utan ett ord till svar och lämnar åt läsarna att döma själva. Är det inte rätt och rimligt? Ni, den moderna revisionismens mästare! Vågar ni göra likadant?

Om ni är karlar nog, gör ni det. Men eftersom ni har ett dåligt samvete och en orättfärdig sak, är harhjärtade, fastän ni visar en bister uppsyn, och är skygga som möss invärtes, ehuru ni utåt försöker synas styvnackade som tjurar, kommer ni inte att våga göra det. Vi är säkra på att ni inte kommer att våga det. Inte sant? Var goda svara!

Kinas kommunistiska parti tror att det finns en väg till att lösa meningskiljaktigheterna. Det är den väg som moskvadeklarationen och moskvauttalandet anvisar. Eftersom vi närmar oss slutet av denna artikel, skulle vi vilja citera en av moskvadeklarationens viktigaste slutsatser:

Konferensdeltagarna har efter att ha utbytt åsikter kommit till den slutsatsen, att det under nuvarande förhållanden är ändamålsenligt att, förutom bilateral möten mellan ledande partiarbetare och utbyte av information, vid behov hålla mera representativa konferenser mellan representanter för de kommunistiska partierna och arbetarpartierna för att diskutera aktuella problem, utbyta erfarenheter, studera varandras åsikter och ståndpunkter och överenskomma om samordnade aktioner i den gemensamma kampen för de gemensamma målen - fred, demokrati och socialism. (Jmf Vår Tid, nr 10, 1957.)

Vi skulle också vilja citera de avsnitt i moskvauttalandet, som behandlar de grundläggande principerna, vilka är vägledande för förhållandet mellan broderpartierna.

Nu, då den imperialistiska reaktionen förenar sina krafter till kamp mot kommunismen, är det särskilt nödvändigt att med kraft svetsa samman den kommunistiska världsrörelsen. Enhet och solidaritet fördubblar vår rörelses styrka och ger en säker garanti för att kommunismens stora sak ska föras segerrikt framåt och alla fiendens angrepp bli eftertryckligt tillbakaslagna.

Kommunisterna i hela världen förenas av marxismen-leninismens stora lära och den gemensamma kampen för dess förverkligande. Den kommunistiska rörelsens intressen kräver, att varje kommunistiskt parti solidariskt står fast vid de värderingar och slutsatser beträffande de gemensamma uppgifterna i kampen mot imperialismen, för fred, demokrati och socialism, som broderpartierna tillsammans utarbetat på sina rådslag.

Kampen för arbetarklassens sak kräver en allt fastare enhet i varje kommunistiskt partis led och i den stora armén av kommunister i alla länder. Den kräver enhet i vilja och handling av dem. Det är varje marxistiskt-leninistiska partis högsta internationalistiska plikt att ständigt arbeta för större enhet inom den kommunistiska världsrörelsen.

Beslutsamt försvar för den internationella kommunistiska rörelsens enhet på grundval av marxismen-leninismens och den proletära internationalismens principer och förhindrande av alla handlingar, som kan undergräva denna enhet, är en nödvändig förutsättning för seger i kampen för nationellt oberoende, demokrati och fred, för en framgångsrik lösning av den socialistiska revolutionens och det socialistiska och kommunistiska uppbyggets uppgifter. En kränkning av dessa principer skulle leda till att kommunismens krafter försvagades.

Alla de marxistisk-leninistiska partierna är oavhängiga och likaberättigade. De utformar sin politik i överensstämmelse med de särskilda betingelserna i sina respektive länder och i samklang med marxismen-leninismens principer och stöder varandra. Det är otänkbart att arbetarklassen i något land kan vinna framgång utan internationalistisk solidaritet marxismen-leninismens partier emellan. Varje parti är ansvarigt inför arbetarklassen, inför det arbetande folket i sitt land, inför den internationella arbetarklassen och hela den kommunistiska rörelsen.

När så är nödvändigt håller de kommunistiska partierna och arbetarpartierna möten för att diskutera aktuella problem, utbyta erfarenheter, ta del av varandras åsikter och ståndpunkter, utarbeta gemensamma åsikter genom överläggningar och samordna gemensamma aktioner i kampen för gemensamma mål.

När helst ett parti önskar klara upp frågor rörande ett annat broderpartis verksamhet, vänder sig dess ledning till vederbörandes partis ledning, och om så är nödvändigt håller de möten och överläggningar.

Erfarenheterna och resultaten av de möten mellan representanter för de kommunistiska partierna, som genomförts under de senaste åren, särskilt resultaten av de två största konferenserna - i november 1957 och denna - visar att sådana konferenser under nuvarande förhållanden är en effektiv form för utbyte av åsikter och erfarenheter, för den marxistisk-leninistiska teorins berikande genom kollektiva bemödanden och för utarbetande av en gemensam hållning i kampen för gemensamma mål. (Jmf Världsläget och de kommunistiska partiernas uppgifter, s. 46-47.)

Efter episoden för över ett år sedan, då ett parti vid sin egen kongress offentligen angrep ett annat broderparti, har vi många gånger vädjat om att meningsskiljaktigheter mellan broderpartier ska lösas i enlighet med de principer och den ordning, som fastställts i moskvadeklarationen och moskvauttalandet och som vi nyss citerat. Vi har många gånger framhållit att offentliga och ensidiga angrepp på ett eller annat broderparti inte bidrar till att lösa problemen och inte bidrar till enheten. Vi har ständigt hävdat, att de broderpartier som har tvister eller meningsskiljaktigheter sig emellan bör inställa den offentliga debatten och återgå till linjen om interna partiöverläggningar, och att i främsta rummet det parti som först gick till angrepp borde ta initiativet därtill. Vår uppfattning i denna sak är oförändrad.

I april 1962 meddelade Kinas kommunistiska partis Centralkommitté vederbörande broderparti att vi helhjärtat stödde det av flera partier framförda förslaget, att ett möte med broderpartierna skulle sammankallas, och att vi trodde det vara på sin plats att inkalla ett möte med representanterna för de kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder för att diskutera problem av gemensamt intresse.

Vid samma tid sade vi att inkallandet av ett möte med broderpartierna och framgången för ett sådant möte skulle avhänga av att man dessförinnan övervann många svårigheter och hinder och utförde ett omfattande förberedelsearbete.

Vid samma tid gav vi uttryck åt förhoppningen att de broderpartier och broderländer som hade tvister sig emellan därefter skulle ta mått och steg, om än aldrig så små, för att lätta spänningen, förbättra atmosfären och skapa betingelser för inkallandet av ett sådant möte och för dess framgångsrika genomförande.

Vid samma tid föreslog vi att de berörda broderpartierna skulle upphöra med alla offentliga angrepp.

Vid samma tid hävdade vi, att om vissa broderpartier genomförde sådana bilaterala eller multilaterala överläggningar som kan vara behövliga för utbyte av åsikter, detta skulle bidra till att göra mötet med samtliga broderpartier framgångsrikt.

Dessa synpunkter, som vi framförde till vederbörande broderparti i april 1962 är alltigenom rimliga och står i full överensstämmelse med de bestämmelser i rörande meningsskiljaktigheters uppklarande, som återfinns i moskvadeklarationen och moskvauttalandet. Vi har sedan dess framfört dessa synpunkter många gånger och vi gör det nu igen.

Ledarna för vissa partier har nyligen låtit veta att de i viss mån accepterar våra synpunkter. Om det är uppriktigt menat och de handlar enligt sina ord, kommer det förvisso att bli mycket bra. Det är vad vi alltid har hoppats på.

Vi anser att den internationella kommunistiska rörelsens led måste enas. De kommer säkerligen att enas.
Låt oss alla samlas under parollerna:

Arbetare i alla länder, förena er!

Alla undertryckta nationer och alla förtryckta folk, förena er!

Marxist-leninister, förena er!

[TILLBAKA]